Inom hälsofältet har jag länge arbetat för harmonisering och transcendering av onödiga polaritets- och paradigmkonflikter.

Rationalitet kontra emotionalitet, vetenskaplig kvantifiering kontra omätbar mystik, osv. Hela poängen är ju en sund relation dessa emellan och vad gäller terapeutisk metodik har förespråkandet av “en enda metod för alla” aldrig resonerat.

Vi lever i en tid där global utveckling och fallandet av illusoriska slöjor går rasande fort. Det internationella sjukvårdssystemets och den moderna medicinens historia är så mörk och illavarslande att ett aktivt skapande av en ny mall är det enda som intresserar mig. Mönstret av inversion som t.ex. i den ökade patologiseringen av det friska och samtidiga normaliseringen av det sjuka kommer tack och lov inte kunna följa med in i den nya världen.

Efter år av ständig vantrivsel bland medikaliserade perspektiv på människan och konsensusmentalitet utan verklig mening i sikte kallade jag in en ny väg. Med mig följer bl.a. en nyanserad traumakompetens som efter många år av noggranna observationer i vitt skilda miljöer och utbildningsforum har visat sig vara essentiell i allt arbete med människor.

Vi har alla gemensamt att vi formats av obearbetade känslor och förnimmelser sprungna ur livsupplevelser. Symptomen tar sig uttryck på både unika, universellt mänskliga och ofta smärtsamt märkbara sätt.

Många som erbjuder hjälp och vägledning vill väl men det blir lätt fel, både inom traditionell och alternativ vård. Jag tror på en balanserad väg genom polariseringen och aspirationen att erbjuda en sådan väg för andra är en viktig grund i mitt eget företagande. En väg med utrymme för läkning av alla slags trauman. En väg upptäckt, vandrad av och till för riktiga människor som inte vill offra sin egen integritet och hälsa i utbyte mot en falsk trygghet eller tom status.

Människor är sammanlänkade via en medvetandedimension och nivån av läkning och utveckling som kan uppnås i terapin påverkas främst av detta utbyte. Metoder och kunskap är sekundära, något som bl.a. återspeglas i forskningsresultat om terapiallians.

Vidare är det för mig givet att om vårdgivaren/terapeuten inte bryr sig om sitt arbete eller inte tror att personen den arbetar med kan läka/må bättre (oavsett om det är medvetet eller ej) påverkas personens mående och prognos negativt, vilket motarbetar själva syftet med kontakten. Alltså superskevt. En verkligt terapeutisk relation präglas av djup respekt för varje individs väsen samt ett kärleksfullt seende och hållande av potential och det är terapeutens grundläggande ansvar att överse och hålla denna grund stabil utan avvikelser. Ett värdigt sätt att mellanmänskligt relatera på bygger inte på värdeord utan på genuin förståelse och kontakt med vilka vi egentligen är. Det är min upprepade erfarenhet att människors självläkande förmåga kickar igång omedelbart och avancerar snabbt när de får arbeta ostört i denna bemärkelse. Jag bevittnar också dagligen hur detta gäller oavsett svårighetsgrad i mående och symptombild.

Bortom symptomlindring önskar de flesta återgå till full själslig integritet och riktigt välmående. Trots att det kan tyckas som det mest naturliga i världen talas det i min mening inte tillräckligt om detta varken inom vården eller terapivärlden och många klienter jag möter har kommit att förvänta sig torftighet och ointresse för egentliga behov i det goda bemötandets ställe.

Är du terapeut och resonerar med detta samt önskar connecta eller ser möjlighet till samarbeten - hör gärna av dig.